dag 17 också den sista dagen på dom här ämnena!
sedan får jag komma på något annat roligt att hitta på att skriva om ;)



de jag saknar är att vara liten!
allt va rätt enkelt endå man behövde inte tänka på så mycket?
de största problemen var väl vem som skulle komma till vem när man skulle leka med någon.
elr då man inte visste vilket strösel man skulle välja till glassen ahah helt obetydliga saker?
nu är de svåraste att bästema vem man ska vara kompis med vem man kan lite på och om man kan träffa den där killen eller inte , om man ska följa kompisarna och dricka och röka ha sex osv..

de jag saknar mest är en dag att bara vara jag och göra de som jag vill de som folk vanligtvis skulle tycka man va dum i huvet för att man gjorde..
men då skulle ingen behöva bry sig om vad jag gör och vad jag inte gör.
jag skulle göra vad som helst för att få vara 6 år första dagen i skolan igen.. göra om vissa beslut som redan togs då och bara vara barn få leka och veta att man alltid är trygg.

om jag tänker efter är jag rädd för de mesta!
ormar, blod , knivar, trappor, skräkfilmer!
jag vet inte riktigt varför jag är rädd för tex skräck filmer, och då menar jag inte bara skräck utan thrillers och allt med läskighet att göra!
jag är en sådan människa har jag upplevt nå jobbigt som tex en läskig film då kan jag gå och tänka på den i flera veckor.
blod knivar o trappor har ju sina förklaringar varför jag är fädd för dom..
ormar då? haha jag vet inte dom är äckliga bara inge djur man direkt känenr kärlek till!

just nu är jag en enda känslo person.
antingen är jag jätte arg eller jätte ledsen.
aldrig rikttigt jätte glad.
men just nu gråter jag för minsta lilla.

annars är något som får mig gråta rejält när någon i min närhet blir sårad.
eller kärleks filmer haha, gråter ALLTID till körleksfilmer tex , dagboken , dear john hahah..
känner att jag tappat de roliga med dessa  ämnen ;)

det som faktiskt får mig att må bättre är att prata en stund om det och sedan få vara ensam lyssna på  musik och tänka på vad som hänt!

jag är inte så enkel jämt så detta funkar inte alltid heller men den senaste tiden har inget funkat för mig så ag vet inte riktigt.
en bra kompis som alltid ställer upp och allt annat som kan behövas!

de som upprör mig?

hah bortskämda ungar.
detta slog mig idag då jag kollade på sweet 16 på mTV, en tjej blev typ arg på sin mamma för hon hade köpt fel klänning eller nå i den stilen.
då blev jag så sjukt arg, alltså hur fan kan man över huvudtaget slössa så jävla mycke pengar på en födelsedagsfest, då de finns barn som inte ens får mat.
de göt mig så upprörd.

får be om ursäkt för att jag inte blogat på två dagar men jag har varit upptagen och borta!


ja vad finns i min handväska?
allt finns där men sakerna som ALLTID är där



nu syndes tyvär inte siffrorna men skit samma.
kalender , mensverkstabletter, plånbok, hörlurar, busslista, tamponger, maskara och puder.

det är vad som alltid finns i min väska. hahah intressant`?

tre syskon har jag men eftersom att jag bara har ett biologiskt tänkte jag börja med honom!


Alfred: alfred är 2,5 år yngre en mig.
min enda biologiska bror, bor med honom och han är tydligen en riktig kopia av mig i hans ålder.. (alltså måste ag vart en riktig skirunge) rätt lika varandra i utsende också tydligen inget ajg och han ser.
fats många av mina vänner inte tror de är jag och alfred otroligt nära varandra.
vi pratar om typ allt från killar/tjejer till enegridryck som han inte får dricka för mamma fast ahn gjort de endå , haha stora problem !

min lilla bebis som växt om mig ;)




Elias: det är min mammas barn alltså hennes och lasses, elias är 7 år och en riktig snorunge ;)
men också världens sötaste då han kryper upp i knäet på en och myser upp sig i famnen på en.
sen kom jga på vilken 7åring är itne dryg.?



Maneesha: hon är fem år nu!
hon bor i australien det enda jag kan berätta för er om henne är att då jag såg henne för två år sedan var hon gudomligt söt
om jag får skryta lite är hon en kopia av mig enligt släkt.

hm, jag vet inte riktigt vad alla andra förknippar detta ämne med men jag ser det mer på min religion?

sedan jag va yttepytte liten har min biologiska pappa varit djupt troende mamma var endast troend.
så för min biologiska pappa var de viktigt för honom att vi också!
så jag har väl tryp blivit tvingad in att tro på "gud".
men när han flyttade sa jag att jag gick i kyrkan osv men inget jag gjorde.
har avrit typ hatisk på kristendomen tyckt sånna som trott varit dum i huvet föör liksom vem är så vrickad att dom kan tro på att de finns en gubbe uppe i "himlen".
nu på senaste tiden har jag fått ett intresse för att gå i en kristen ungdomsgrupp inte för att jag tänkte gå och bli kristen, utan för att jag vill se hur ungdomar i min egen ålder kan tro på det!
jag har också kommit fram till att allt det som hänt tidigae i mitt liv har inget med gud att göra.
och även fast jag inte vil vara troende så är det gansak vackert och tryggt att sitta och höra på hur dom pratar.
på något vis känns det som om dom aldirg är ensama.
visst finns det lite kvar i mig men inte så att jag är troende!

ett ögonblick jag aldrig kommer glömma är då jag va i england 2008.
min biologiska pappa hade berättat för oss att han skulle flytta till australien.
både jag och min lillebror alfred tog det ganska bra.
den dagen vi skulle åka hem va jobbigt eftersom att vi skulle lämna min lilla syster maneesha.

på flygpatsen då vi skulle gå in vid gaten och säga hejdå till dom pussade jag maneehsa på kinden och sa Akki loves you!

akki betyder stora syster på min pappas hemspråk!

gick mot gaten och så börjar hon gallskrika och gråta på något vis lyckas hon komma ut ur barnvagnen och börjar springa mot mig !
jag fångar henne i mina armar och då sätter hon sina små bebis händer på min kind och säger Mesha always loves her akki!

det är ett ögonblick jag aldrig glömmer !






<3

jag är egentligen en sådan som inte riktigt vill och kan tro på kärlek.
även fast att jag faktiskt har upplevt det några gånger.
men också rymt från en männsika som faktiskt vissat kärlek för mej.
men om man växt upp på de vis jag gjort blir man nog lite emot det.
jag vill tro men kan inte riktigt lita på att två människor kan stanna med varandra för alltid.
men sen finns det ju olika sortrs kärlek tex för sina föräldrar, syskon, en vän och sen någon man blir "kär" i.

för kärlek för min familj har jag ju absolut, dom är de finaste som finns i mitt liv och utan dom skulle jag itne klara mig.

men kärlek som jag ser de är ju då du kan somna brevid någon och vara 100 % säker att han/hon finns där morgonen efter.
och då dom där smsen kommer under dagen som berättar hur underbar och vacker du är, hur glad H0n/han är att du finns i dens liv.
och då du får hålla någons hand och veta att den männsikan inte släpper taget.
då ni kan gå igenom jobbiga och fina stunder tillsammans då ni är varandrars.
då hon/han kan kalla dej sin och ingen annans då du vet att han/hon aldrig skulle såra dig med vilje.
då hon/han kan älska allt med dig, och vill dela allt med dig.

men endå kan jag itne tro att de finns sådan kärlek, jag vill men det känns inte som om man kna ha kärlek hela livet.
för en sålänge så fort jag har släppt in någon i mitt liv har jag sårat den eller den sårat mig.

just nu finns inte det i min värld att någon skulle älska mig och vara min kärlek.

genom livet tror jag alla har många såkallade "bästa vänner" men det kommer till ett ställe i livet då du förstår vem som är din bästa vän och det kommer du förstå då du en dag ser att hon/han skulle kunna döda för dig.
det va så jag upptäkte min.



Julia Frida Cecilia Bylund , där har vi namnet på min bästa vän.
alla här på bloggen kanske också märkt det.
"hej idag va jag med julia" , "hej ska vara med julia i dag", "hej i går va jag med julia" , "hej snart kommer julia"
ja osv.. haha sanningen är den att vi bara kännt varandra i två år.
vi lärde känna varandra i musikklassen i sexan.
vi blev inte riktigt skit tajta förns i slutet av sexan början av sjuan.
men alltid har vi sagt att vi är "bästisar".
nu på senaste tiden har jag inte tvekat en sekund på det.
som jag skrev tidigare "man förstår då man märker att hon/han skulle kunna döda för dig", det va typ de som fick mej att förstå att denna vänskap inte kommer försvinna då vi väljer olika skoler till gymnasiet, eller då en av oss flyttar iväg, nej vi kommer alltid ha en bra kontakt även fast vi kanske inte är i närheten av varandra.
julia fick mej att öppna ögonen då hon va på väg att göra en dum sak endast för min skull.
just då var den här saken inte speciellt dum men i efter hand hade de ju varit det.
julia har stoppat mej från att göra dumma saker som hon vet att jag kommer ångra.
och hon har gjort mej till en underbar männsika .
ett liv utan henne är ett liv utan en syster.
för det är vad hon är , min syster.


det enda jag kan säga om henne är att av alla människor i världen träffade jag henne och hon måste vara min tvilingsjäl.

jag skulle göra allt för min syster








lite bilder vi tagit under dom här 2.5 åren :D

typ första bilden jag tog med Min nya kamera ;)







känner ingen anledning att skriva om min biologiska pappa om det är ok?

ooh, bjöd på en bildbomb där också!


haha , ja var ska jag börja!?
min mamma hmm... världens underbaraste mamma hon kan vara allt ifrån Underbarast till förjävligast!
men de är väl vad alla mammor är bra på?
mamma har alltid varit min bästa vän eftersom att vi har behövt varandra genom alla år.
inget som har varit jobbigt att stå sin mamma nära förns typ nu, hon försöker sitt bästa med att acceptera att man inte alltid akn prata med mamma om allt.
hon går genom eld och vatten för alla oss och de älskar jag verkligen henne för.
jag beundrar henne nå stort , pluggar och jobbar och har tre ungar på det.
jag har världens bästa mamma det är egentligen de enda jag kan säga om henne!

love you mammiii



hm Lasse då?
när jag har skrivit "åker med pappa hem" är det lasse.
för mej är han min pappa och har alltid behnadlat både mig och alfred som sina egna barn fast att han egentligen inte har skyldighet till det.
jag är den tryggaste flickan som har honom som pappa.
att alltid veta att han alltid kommer finnas och ta hand om mig värmer otroligt mycket!
det har alltid varit han som tröstade mig torkade mina spyor och allat annat man kan lyckas med.
för mej har det aldrig varit viktigt med vem som gjort mej utan vem som finns där för mej.
och det är absolut lasse.
och för att avslöja lite roliga detaljer frågade han mig för ett tag sedan om inte jag kunde byta till hans efternamn och bli som han kallade det "hans lilla flicka på riktigt och lagligt".
jag blev så otroligt glad så de ska fixas nu till nästa år!
älskar min pappa lasse och att han alltid finns här! <3

<3

ja min första kärlek är fortfarande någon riktigt nära.
det jag vill skriva om här kanske inte han tycker är så lämpligt därför använder jag ett annat namn på honom här för det blir så svårt att skriva utan ett namn!


kär blev man väl i lekis redan men min första riktiga kärlek!
Albin som jag tänke kalla honom.
stora blåa ögon och ett stort lende över läpparna.
jag har faktiskt vart typ "kär" i honom sedan jag va liten flicka.
han har jag många fina minnen och stunder med.
första "kärleken" första "kyssen" första allt!

fanns inte mycket att skriva om märkte jag :)



           

det är svårt att skriva om mej de som ni läser om är ju absolut inte allt som händer i mitt liv.
med tanke på att jag inte vill bli allt för personlig här på bloggen lär jag ju också hålla mig till en gräns då jag skriver det här inlägget.
de som hänt är de förflutna men också en viktig del av mig.



mina första år på gjorden satte spår i mig.
så länge jag kan minnas har min biologiska pappa misshandlat min mamma.
det var jag som 4åring som fick vara mamma till min mamma.
när dom tillslut skildes var de alltid en rädsla att åka till pappa ensam inget man vill när man vet att pappa kan bli arg och vi kan få en smäll.
med tanke på att min lillebror endast var 1 år vid den tiden kunde man ju tro att han inte fick smällar men pappa tveka aldrig.
min mamma träffade min "plastpappa" och om gifte sig. i samma veva flyttade pappa till england.
men rädslan stoppades inte där, nu fick jag en ny roll i livet, vara mamma till alfred och vara ett så kallat "brev".
mina föräldrar kunde inte ens prata med varandra i telefon för de blev alltid något.
så dom sa saker till mig som jag skulle säga och då blev jag de jag alltid kallat ett brev för mamma och pappa.
vid 7 års ålder stampade lilla jag in på familjerätten och sa att de va nog, att jag inte ville till pappa nå mer.
de behövde jag inte heller, manen jag fick prata med där hade jätte stora fötter och händer och super snälla ögon! jag minns att han kollade på mig och sa att : sheila du behöver aldrig mer åka till din pappa de ska jag se till. det gjorde han också.
jag åkte inte till min pappa på två år. men under dom två åren fick han en dotter med sin nya fru.
telefonsamtalen blev allt kortare och färre.
men tillslut en jul åkte vi dit firade jul med han och prya som hon heter och vår lillesyster.
den 26:e december blev pappa arg, och misshandlade min lillebror grovt.
efter det att vi åkte därifrån har vi inte haft kontakt med honom.
det är snart 3 år sedan jag hörde från honom.
på jul och födelsedagar kommer det ett kort med 600 kr i och en hälsning.
men inte mer, jag säger inte riktigt att jag vill ha mer en så men jag önskade på nå vis att han ringde iaf.
de tunga sten lasset jag gått med i 11 år gör ont och de skaver fortfarande på mina axlar efter allt de tunga.
jag blev under dom jobbigaste åren från de att jag va 7-12 år blev jag hon som alltid va glad och sprallig.
men sen kom allt över mej, jag började umgås med helt fel folk prövade på massa skit, började dricka och röka.
träffa alla olika mäniskor, "men hallå vadå? " i min hjärna var det som ett spel, dom förstod mig och älskade mej dom visste hur det var att inte vara älskad av sin pappa och allt annat..
då jag faktiskt började försöka rätta till mitt liv va i somras.
jag säger inte att dom senaste två åren är något jag tycker är dåligt.
alla kommer vi nog ha någonslags revolt, min va att skolka och dricka och röka osv.. allt för att förstöra för min biologiska pappa.. men han märkte ju inget.
jag hade ett behov att vara runt folk hela tiden.
jag va runt omkring äldre killar och kände mej "älskad".
med tanke på att jag alltid sätt äldre ut så va de ju också ett plus.
nu förtiden tycker jag det är jobbigt när folk frågar hur gamla jag är och jag svarar 14, då dom ser så förvånade ut. förr letade jag alltid efter en "kille" inte nu längre.
just nu känner jag bara att jag vill ta hand om mej och vara mej.
jag letar inte efter svar på de förflutna och jobbar hårt på att glömma sommaren.
men allt är jobbigt då jag är deprimerad och inte kan sova.

jag ser mitt liv som någon annans.
vissa dagar tror jag inte ens på mej själv för jag har lärt mej att ljuga för mej själv.
men mitt mål i dag är att överleva dagen och göra de bästa av mina misstag.
jag försöker se på mitt liv som ett lyckat liv, trotts allt har de gjort mej till den jag är idag.
jag är nöjd över vad jag lyckats bygga upp dom här tre månaderna.

Jag brukar fråga mej själv om jag någonsin kommer komma över det som hänt... men jag har kommit fram till att jag aldrig kommer göra det.
hur jobbigt en livet är idag så kan de bli bättre i morgon, jag kommer ta med mig min erfarenhet på 14 år och leva genom det.
jag siktar mot att börja en bra linje på gymnasiet resa och få en familj, om jag lyckas med det har ajg allt jag kan önska mej.

livet är ett stort hinder vissa större en andra men jag klarar det det vet jag!














hopps jag inte tråkade ut er allt för mycket!