hm, jag vet inte riktigt vad alla andra förknippar detta ämne med men jag ser det mer på min religion?

sedan jag va yttepytte liten har min biologiska pappa varit djupt troende mamma var endast troend.
så för min biologiska pappa var de viktigt för honom att vi också!
så jag har väl tryp blivit tvingad in att tro på "gud".
men när han flyttade sa jag att jag gick i kyrkan osv men inget jag gjorde.
har avrit typ hatisk på kristendomen tyckt sånna som trott varit dum i huvet föör liksom vem är så vrickad att dom kan tro på att de finns en gubbe uppe i "himlen".
nu på senaste tiden har jag fått ett intresse för att gå i en kristen ungdomsgrupp inte för att jag tänkte gå och bli kristen, utan för att jag vill se hur ungdomar i min egen ålder kan tro på det!
jag har också kommit fram till att allt det som hänt tidigae i mitt liv har inget med gud att göra.
och även fast jag inte vil vara troende så är det gansak vackert och tryggt att sitta och höra på hur dom pratar.
på något vis känns det som om dom aldirg är ensama.
visst finns det lite kvar i mig men inte så att jag är troende!