det är svårt att skriva om mej de som ni läser om är ju absolut inte allt som händer i mitt liv.
med tanke på att jag inte vill bli allt för personlig här på bloggen lär jag ju också hålla mig till en gräns då jag skriver det här inlägget.
de som hänt är de förflutna men också en viktig del av mig.



mina första år på gjorden satte spår i mig.
så länge jag kan minnas har min biologiska pappa misshandlat min mamma.
det var jag som 4åring som fick vara mamma till min mamma.
när dom tillslut skildes var de alltid en rädsla att åka till pappa ensam inget man vill när man vet att pappa kan bli arg och vi kan få en smäll.
med tanke på att min lillebror endast var 1 år vid den tiden kunde man ju tro att han inte fick smällar men pappa tveka aldrig.
min mamma träffade min "plastpappa" och om gifte sig. i samma veva flyttade pappa till england.
men rädslan stoppades inte där, nu fick jag en ny roll i livet, vara mamma till alfred och vara ett så kallat "brev".
mina föräldrar kunde inte ens prata med varandra i telefon för de blev alltid något.
så dom sa saker till mig som jag skulle säga och då blev jag de jag alltid kallat ett brev för mamma och pappa.
vid 7 års ålder stampade lilla jag in på familjerätten och sa att de va nog, att jag inte ville till pappa nå mer.
de behövde jag inte heller, manen jag fick prata med där hade jätte stora fötter och händer och super snälla ögon! jag minns att han kollade på mig och sa att : sheila du behöver aldrig mer åka till din pappa de ska jag se till. det gjorde han också.
jag åkte inte till min pappa på två år. men under dom två åren fick han en dotter med sin nya fru.
telefonsamtalen blev allt kortare och färre.
men tillslut en jul åkte vi dit firade jul med han och prya som hon heter och vår lillesyster.
den 26:e december blev pappa arg, och misshandlade min lillebror grovt.
efter det att vi åkte därifrån har vi inte haft kontakt med honom.
det är snart 3 år sedan jag hörde från honom.
på jul och födelsedagar kommer det ett kort med 600 kr i och en hälsning.
men inte mer, jag säger inte riktigt att jag vill ha mer en så men jag önskade på nå vis att han ringde iaf.
de tunga sten lasset jag gått med i 11 år gör ont och de skaver fortfarande på mina axlar efter allt de tunga.
jag blev under dom jobbigaste åren från de att jag va 7-12 år blev jag hon som alltid va glad och sprallig.
men sen kom allt över mej, jag började umgås med helt fel folk prövade på massa skit, började dricka och röka.
träffa alla olika mäniskor, "men hallå vadå? " i min hjärna var det som ett spel, dom förstod mig och älskade mej dom visste hur det var att inte vara älskad av sin pappa och allt annat..
då jag faktiskt började försöka rätta till mitt liv va i somras.
jag säger inte att dom senaste två åren är något jag tycker är dåligt.
alla kommer vi nog ha någonslags revolt, min va att skolka och dricka och röka osv.. allt för att förstöra för min biologiska pappa.. men han märkte ju inget.
jag hade ett behov att vara runt folk hela tiden.
jag va runt omkring äldre killar och kände mej "älskad".
med tanke på att jag alltid sätt äldre ut så va de ju också ett plus.
nu förtiden tycker jag det är jobbigt när folk frågar hur gamla jag är och jag svarar 14, då dom ser så förvånade ut. förr letade jag alltid efter en "kille" inte nu längre.
just nu känner jag bara att jag vill ta hand om mej och vara mej.
jag letar inte efter svar på de förflutna och jobbar hårt på att glömma sommaren.
men allt är jobbigt då jag är deprimerad och inte kan sova.

jag ser mitt liv som någon annans.
vissa dagar tror jag inte ens på mej själv för jag har lärt mej att ljuga för mej själv.
men mitt mål i dag är att överleva dagen och göra de bästa av mina misstag.
jag försöker se på mitt liv som ett lyckat liv, trotts allt har de gjort mej till den jag är idag.
jag är nöjd över vad jag lyckats bygga upp dom här tre månaderna.

Jag brukar fråga mej själv om jag någonsin kommer komma över det som hänt... men jag har kommit fram till att jag aldrig kommer göra det.
hur jobbigt en livet är idag så kan de bli bättre i morgon, jag kommer ta med mig min erfarenhet på 14 år och leva genom det.
jag siktar mot att börja en bra linje på gymnasiet resa och få en familj, om jag lyckas med det har ajg allt jag kan önska mej.

livet är ett stort hinder vissa större en andra men jag klarar det det vet jag!














hopps jag inte tråkade ut er allt för mycket!