jag har suttit länge nu och tänkt vad de här inägget ska handla om. och tillslut  har jag kommit fram till att jag ska skriva om livet. jag tycker vi är sjukt otacksamma för de vi har, jag är otacksam jag vet att jag har en underbar familj en mamma och en "styvpappa" som älskar mig två underbara små bröder och en underbar pojkvän. vi har mat på bordet och kläder på kroppen. egentligen hur mycket mer ska man önska sig? jag har allt de där som en tjej på andra sidan jordklotet inte har. men endå så är man inte nöjd, man ska ha nyaste telefonen,egen dator, tv, pengar, skor, kläder, mer pengar osvosv. vi använder pengar som vi använder toapapper märker vi de? näe och jag vet att jag inte bara kommer att ändra på de sättet jag lever nu typ och kommer förmodligen aldrig att typ sluta köpa nytt till gaderoben och sluta byta telefon så fort jag har möjlighet. men de skrämmer mig när jag tänker på de att jag och så många andra i världen är sjukt otacksamma för allt vi har för vi vill bara ha mer och mer. de är som när man ska ta ett chips och verkligen sagt till sig själv att de är ett chips som gäller, men de slutar alltid med att man tryckt i sig en halv skål med chips om inte mer. (dåligt exempel men..)