när du stått någon så nära en sådan lång tid.
och sakta men endå ganska säkert börjar släppa taget.
hur känner man de?
jo du ser de fina i någon annan.
och märker små detaljer som någon annan gör.
men de gör ju endå ont när du kommer på att du faktiskt tänker på någon annan.
och de pirrar fortfarande när du ser den du vart nära.
för du känner ju dej säker men alla måste gå vidare.
och de tänker jag försöka med.
vissa ord av de du sa kommer alltid sitta fast i mej.
för vi vet båda att älska är ett stort ord, och de gjorde vi nog och öven gör.
men vi måste förstå att vi finns inte i den här världen.
vi har aldrig gjort och kommer nog aldrig göra de heller.
jag vill vakna upp brevid dej och somna brevid dej.
men du somnar inte ensam i kväll eller i morgon.
de är någon som ligger där brevid och inte vet vad som inte för så länge sedan hände.
och även om hon visste skulle hon inte förstå.
vill bara se dej lycklig.
de gör bara så ont att jag inte får göra dej lycklig.

kommer ihåg en i dag vilka kläder du hade första gången jag såg dej.
hur du lucktade, hur du rörde dej och hur du kollade på mej.
minns oxå den där känslan som jag alltid har när jag är med dej.
den känslan jag egentligen inte vill vara utan.
vi får hoppas att någon annan kan ge mej den.

saknar dina ögon dina armar.
hela du helt enkelt.

glöm aldrig våran kärlek de var ett äventyr du och vi var ett äventyr vi gjorde ett egent..

2 Kommentarer
2010-01-07 @ 00:17:17 / Direktlänk / dagen