vet ni jag är så sjukt förvirrad just nu!
jag vet inte varför men det känns som om allt jag gör blir fel.
allt som jag vill ska bli bra blir bara skit.
jag är såå sjukt närvös för julen.
jag vet att jul är då man ska vara glad och vara med sin familj, men jag kan bara inte låta bli och undra hur denna jul hade varit om min pappa inte slagit min lille bror julen 08.
om jag hade åkt dit och fått träffat min lillasyster..
allt just nu känns som en enda stor sten som jag måste bära på.
de finns så otroligt mycke jag vill säga och gråta över men jag har inte riktigt någon som kan ta emot dom där grejerna.
de mesta vet mina närmaste men även de är jobbigt för dom och jag vill inte vara den som alltid klagar och tycka synd om mig själv.
jag tycker inte synd om mig utan allt är så sjukt jobbigt bara, jag vill ha någon där som kan lyssna på allt som måste ut ur hjärtat flera gånger i veckan.
jag kan inte gå till en psykolog för där känner jag mig aldrig säker.
och fyfan va jag känner mig ensam.
dom flesta jag känner har börjat gå mot de hållet då dom träffar någon och blir lyckliga så.
men jag kan bara inte lita på att den "killen" skulle  stanna om han fick veta vad som hände den här sommaren.
om jag skrämmer människan och han sticker.
men jag vill itne vara ensam jag vill ha någon som älskar mig och finns där för mig.
någon som kan hålla om mig hela natten då jag gråter och hålla min hand då jag ler.

men jag kan bara inte hur mycke jag än vill så kan jag inte tro på kärlek.
jag är så sjukt rädd att han skulle göra mig illa.
jag kan fatta att ni inte förstår men i sånna här till fällen vill jag ha min pappa, jag vill ha han som va min pappa den fina snälla.
för även de fanns hos honom.
jag minns en gång då jag ramlade ner från toan i vårt gamla hus och slog mig på golvet, han tog upp mig i sitt knä och häll om mig. sen slog han golvet och sa att ingen skulle göra hans prinsessa illa.
för de va jag , jag va papppas prinsessa.
alla i min familj säger att han alltid valde mej före allt annat att han bara skröt om mig.
men varför sa han aldrig de till mig jag hade behövt att få höra.



ibland vill jag bara ringa och berätta vad som hände denna sommar hoppas på att han skulle komma hit och bli den pappan som han engång va den som älskade mig för den jag va, och inte för vad jag gjorde.!

som liten försökte jag alltid rita vår familj mamma pappa jag och alfred men de gick aldrig ihop.. de gör fortfarande sjukt ont..