de är fan de jag gör.
mina närmaste som vet om allt som pågår i mitt liv tror nog att jag börjar komma över det..
men vart jag än går finns du där du coh våra minnen..
inte för att dom är så många men just dom som finns går liksom inte att radera.
hur mycket jag en vill så går de inte.
jag vet att de är bäst för mej eftersom att jag inte skulle klara de som kanske ska hända.
men endå , brukar titta upp på himlen och leta efter en stor tom plats på där uppe om de nu finns en stor plats för dej.
men de finns inte de betyder väl något eller?
nu saknar jag dej.
och de var bara några veckor sedan jag såg dej sist men hur fan ska de bli om jag inte får träffa dej alls?
de här livet är bara inte rättvist..